ref. Svensson, 2008:44ff

Det finns alltid saker man vill förbättra, saker man, om man fick chansen att göra om, inte skulle gjort och saker som aldrig blir som man planerat.

Som att skaffa sig en sådan där åtråvärd utbildning. Okej, analytisk förmåga, en del formler och begrepp jämte förmågan att uttrycka sig betydligt torrare, koncisare och mer formellt kommer som på köpet när man ger sig in i det akademiska partyt. På detta tillkommer självfallet en ohämmat dryg personlighet när man inför andra konstaterar sig studera vid universiteeetet (sägs, oavsett ursprungsdialekt, på stockholmska).

Men om man då ställer in värmen och koncentrerar sig så mycket som krävs för att få svar, vart hamnar man då? Ett år kvar till kandidatexamen och det enda jag vet, är att jag vet mindre än någonsin. Jag har snart en examen och har förmodligen den djupaste självförtroendesvackan gällande mitt intellekt som jag någonsin haft. Jag var smartare som 14-åring än nu.

Min intellektuella pik hade jag efter att ha läst praktisk filosofi - då var jag närsomhelst redo att inta rollen som ställföreträdande världshärskare. Nu är jag förlorad och kan inte ens svara på huruvida världens existens kan bevisas eller inte. Finns det ingen avhandling som behandlar det som jag kan luta mig mot innan jag svarar?

Man kan ju tycka att en viss ödmjukhet är bra - men jag saknar dessvärre referens på det.

Men givet en viss empirisk bakgrund skall kausaliteten mellan disciplinerat pluggande och goda betyg vara förhållandevis säker. Så jag fortsätter väl.